Redan första dagen på löparlägret pratade jag och Petra om det här med att åka på ett läger, träna tillsammans med så många andra löpare där varje individ har sitt eget tempo och formkurva. Hur problematiskt det kan bli.
På första passet märkte jag att lägret skulle bli tufft. Jag halkade in på ett bananskal och var tills två veckor innan lägret inte alls inställd på att åka upp till Norrland och springa på gudsförgätna fjäll i fyra dagar! Den stora utmaningen kom att bli mitt sviktande självförtroende. Att klara att springa på fjället, det visste jag att jag gjorde. Men att vara så långt bak, att ligga så högt i puls och att kriga tills blodsmaken var en konstant faktor dagarna igenom OCH att dras med negativa, sänkande, svarta tankar som ”vad i helvete skulle jag på detta läger och göra, de andra måste ju tro att jag har hybris som tror att jag skulle kunna hänga på dem” var det som skulle stå mellan mig och den enormt fina uppelevelsen som det faktiskt bjöds på där uppe.
Att kunna höja blicken och njuta av utsikten när jag kom ikapp de andra som stått och väntat 5 minuter var inget direkt jag ville göra. Jag ville bara gå obemärkt förbi och gömma mig i närmaste buske, alternativt sjunka genom myren. Min inställning har alltid varit av det slaget att det är pinsamt att vara sämst. Därför har jag aldrig gjort sådant som skulle riskera att jag stod där med mössan i hand och fick skämmas.
Nu såg jag min grupp pinna iväg på lätta ben varje morgon medan jag harvade på med min spatiösa kroppshydda långt bak.
Någon gång under dag två då vi sprang långpass hela dagen bestämde jag mig för att göra upp vissa saker med mig själv. Jag sprang där på vacker mark, drack kristallklart vatten och skrattade med mina löparkompisar. Varför skulle jag då tillåta mig själv att mentalt rulla runt i tjära? Det är inte jag att tycka så fundamentalt synd om mig själv. Därför, offerkofta: OFF.
Jag accepterade läget.
Jag är sist. Jag kommer aldrig leda gruppen, jag kommer få minst vila, men jag ska ta mig fan njuta av miljön här uppe.
Jag önskar att jag kunde säga att allt vände efter denna klargörelse. Riktigt så lätt var det inte, varje morgon började initiellt med tårar i ögonen men sista dagen, då vi sprungit upp för hälften av renfjället och vände neråt – då hände det! Det bara släppte!
Jag tryckte på. Benen svarade. Jag ökade. Jag läste linjen i skogen och benen dansade över rötter, stenar och spångar. Mattias sprang bakom mig och uppmuntrade mig hela tiden och jag blev bara mer och mer taggad. Inget kändes jobbigt längre!
Jag fick min fjällupplevelse till slut. Och den har gjort att jag så mycket enklare ser varför det är värt att kriga vidare. Dessutom har den gjort mig ofrånkomligt beroende av löpning i fjällmiljö – jag kan inte vänta tills nästa år!
Östermalms IP
Andreas tittar noga på mitt löpsteg som han filmat med sin iPhone.
