40 kilometer för en liten myra

Maratonet är sprunget. Medaljen upphängd väl synlig. Den kristalliserade svetten på pulsbandet avtvättat. Det skulle ta cirka 24 timmar för mig att inse vad det var jag hade genomfört. Och då kom känslorna över mig som en svallvåg. Det är så mycket jag har tagit mig igenom och löpningen har varit mitt sätt att hela tiden fokusera framåt, bokstavligt talat ett steg i taget. Min uppladdning inför det här maratonet har varit bristfällig, i ordets rätta bemärkelse. Jag hade så högt uppsatta löparmål för 2012. Göteborgsvarvet, AXAläger i fjällen, Stockholms Jubileumsmaraton och sen AXA Fjällmaraton. Allt på en tidsperiod av 4 månader. Jag kände mig on top of life.

Men så kom en liten myra och satte stopp för allt. Mitt fokus gick från #30dgr och att träna 4 timmar om dagen till att läsa på om hur det skulle bli att ta hand om en myra. Löpningen hamnade i andra hand, mina nya roll i första. Det skedde så naturligt, det var efterlängtat och planerat. I femton veckor fick jag chansen att ägna denna myra all min uppmärksamhet och kärlek.
Tills en måndag i maj. Då fanns där ingen myra mer. Jag gick ner på knä mentalt, jag imploderade och mitt själv slutade existera. Det var som att jag begick mentalt självmord. I en vecka levde jag på muskelminne. Jag gick upp, jag gjorde saker som i trans. Monotont. Utan inlevelse. Utan mig själv. Var jag var under den här tiden vet jag inte. Inte i min kropp, inte i mitt sinne. Borta.

En vecka efter att jag gått från att ha härbärgerat en myra till att bara vara ”vanlig” igen, insåg jag att jag aldrig någonsin skulle bli mig själv igen om jag inte gjorde något. Jag tillät mig att sörja, jag stängde inte av några känslor men att låta min hjärna åka varv på varv i karusellen slänggungan som bara går runt runt ville jag inte mer. Jag ville framåt, det var en överlevnadsinstinkt som talade till mig. Jag visste att bara jag fick något annat att fokusera på, så skulle kanske dagarna gå fortare. Ta mig längre ifrån den där måndagen. Så jag började springa igen. Bestämde mig för att hur lång tid det än skulle ta, så skulle jag genomföra Stockholms Jubileumsmaraton. Jag ville överleva med mitt själv intakt – och kanske även stärkt. Löpningen hade förr omfamnat mig och erbjudit mig en fristad, och nu skulle jag ännu en gång förlita mig på dess krafter.

Kroppen var väldigt svag i början. Pulsen rusade upp bara efter några hundra meters löpning. Ibland var det inte kroppen, utan sinnet som fick håll där ute i löparspåret bakom Karlbergs Slott. Då stannade jag, och bara grät. Jag, som är så noga med tiden på min pulsklocka stannade inte ens den, utan sekunderna fick ticka på där jag satt i gräset och hulkade. Jag började se det som lika värdefull träning som när jag rörde på mig.

Dagarna gick. Jag lade kilometer efter kilometer under mina fötter. Kroppen var inte längre sönder. Mentalt kändes jag som en nyss ihoplimmad vas som man försiktigt släpper taget om för att se om limmet håller bitarna ihop. Alltid redo att snabbt dyka ner med nyporna och trycka skärvorna mot varandra en stund till. När jag sprang 26 km för drygt en månad sen, det första långpasset i år, kände jag hur kroppen tackade mig för förtroendet och gav mig styrkan och kraften tillbaka, och att limmet höll.

Jag kom till västkusten, till stugan. Där var jag ensam med hunden. Det var bara jag och löpningen. Och sinnet, det började härda. Saker gjorde inte riktigt lika ont längre. Jag började se på mitt eget liv annorlunda. Jag gladdes åt framsteg jag gjorde, både med löpningen och bearbetningen av sorgen. Jag njöt av enkla saker som att vara tyst en hel dag, att slita hårt i djup sand, att känna solen värma mina fotsulor och det första doppet i havet.

Så helt plötsligt stod det ”lördag 14e juli 2012” i kalendern. Det var dags. Många undrade hur jag kunde vara så glad och pepp innan loppet, utan tillstymmelse till nervositet. Ja.. jag önskar att jag hade kunnat förklara bättre hur den resa jag gjorde kunde få mig så.. vänligt inställd till de 4 mil som väntade mig. Enkelt sagt är det väl så att 4 mil av smärta är ingenting mot vad jag redan varit med om.

Jag hade världens bästa support under loppet. Fantastiska människor som omringande mig med sin närvaro, sina ord och sin kärlek. Men det var när de inte fanns där, när jag ensam tog mig framåt kilometer för kilometer som den verkliga supporten hördes. Min egen röst inom mig. Den som för två månader sedan sa åt mig att jag lika gärna kunde ge upp, men som nu sa åt mig att fortsätta kämpa. Den förklarade för mig att jag skulle gå i mål, att där inte fanns något alternativ.
Jag hade så ont efter 38 kilometer att varje steg kändes som knivar från höften neråt. Men när jag passerade 39 kilometer fanns där inget som hette smärta. Jag ökade tempot och längde på steget, när jag kom ner på Valhallavägen sprang jag förbi löpare efter löpare och så fort jag svängde in på stadion satte jag in spurten. Spurt! Efter 4 mil! När jag passerade mållinjen visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag blev snart omfamnad, fick en ros i handen och kyssar varvat med lovord östa över mig. Som jag skrev tidigare; det skulle ta 24 timmar för mig att verkligen inse vad jag hade gjort. Jag tror jag bara upprepade ”jag gjorde det! Jag klarade det!” som ett mantra.

Jag ler när jag tänker på maratonet i lördags. Ett lugn har infunnit sig, en känsla av att en bok har skrivits färdigt och ställts in i bokhyllan råder och jag trivs med den. Att få bära på en känsla av vetskapen att man klarar att plocka upp sig själv från botten av tunnan ger mig en sådan ödmjukhet blandat med en enorm självrespekt.

Kriget är över. Nu hissar jag vit flagg.