Galenskap eller genidrag, vi får se. Till Schweiz bär det av!

Nytt år, nya galenskaper. Bort från asfalten, in i skogen. Och nu även uppför berg! Trail har verkligen blivit min favoritsysselsättning. Under våren kommer jag en gång i veckan träna trail i grupp ute i Skatås. Det är en åtta träningstillfällen som avslutas med Salomon Trail Tour Skatås. Minnet av det fantastiska STT loppet jag sprang i Kåsjön i september gjorde att jag nappade direkt….

Ja… det utkastet här legat här och samlat damm sen januari. Nu är ett av mina tre mål avklarade: Kullamannen gick av stapeln i lördags. Bland det jobbigaste lopp jag någonsin sprungit och det står klart att jag kommer att behöva skala av siffrorna på vågen än mer om jag ska kunna genomföra mina andra lopp på ett värdigt sätt. Men Kullamannen var precis lika roligt som jag hade tänkt mig och jag hade klara fördelar av att kunna terrängen sedan ett decennium tillbaka. Jag kommer alldeles säkert att springa nästa år!

Såhär kan man sammanfatta Kullamannen 2013:

Posted in Okategoriserade | 2 Comments

CrossFit Göta

Ni vet när det kittlar lite i nyfikenhetstarmen, men man gör aldrig något åt det? Jag visste inget om CrossFit. Att jag så gärna ville testa var det enda jag hade klart för mig. Jag hade aningar om vad man gjorde på ett pass, men jag visste ingenting säkert. Tills i lördags, då jag tog vagnen till CrossFit Göta för ett av deras prova på pass. Ett pass tog det. Sen var jag helt fast. My style of workout.

För er som sitter där med den kittlande känslan i tarmen precis som jag hade men som inte vet vad CrossFit är citerar jag hämed det som kommer bli min klubb:

CrossFit är ett styrke- och konditionsprogram byggt på ständigt varierade funktionella rörelser utförda under hög intensitet!
Vilket betyder ungefär att man tränar de huvudsakliga basövningarna i gymmet som är marklyft, knäböj, press, bänk, frivändningar m.m. Du kommer även att träna på gymnastikens grunder som är pull-ups, dips, armhävningar, sit-ups, stå på händer m.m. Sen kombineras detta med olika konditionsaktiviteter som att springa, ro, cykla eller hoppa hopprep. Allt läggs ihop till en härlig hård mix för att du ska uppnår en all round fysik. Du blir bra på det mesta, du orkar springa fort, du blir stark och du orkar lyfta och stabilisera din kropp i massor av övningar.

Låter bra, eller hur?

Lördagens WOD (Workout of the day) innebar 400 meter löpning, 15 kettleswings, 15 pullups, 15 boxhopp, 15 pushups. Allt detta skulle upprepas 3 varv.
Efter att ha pustat ut en stund blev det Tabataträning. Denna typ av träning går ut på att utföra så många repetitioner av en övning som möjligt under en viss tid. Sen.. ja, sen hade inte jag mer att ge, och lyckligtvis var passet slut då. Och då skulle vi fotograferas!

Nästa vecka ska jag börja köra On-ramp, som är introduktion till CrossFit genom föreläsningar, instruktion av de grundläggande rörelserna och naturligtvis träning (WOD)! Om jag är peppad? Mer än någonsin!

Posted in Annan träning | 1 Comment

Salomon Trail Tour

För två dagar sedan fick jag nys om att Salomon Trail Tour skulle återvända till Göteborg. När vi sprang Bohusleden i början på juni såg vi skyltar uppsatta för just detta event som hade varit dagen innan, då i Skatås och sedan dess har jag önskat testa på detta terränglopp.
Klockan 10:00 var jag så på plats för att slåss om en startplats. Starten skulle gå 11:45. Mer och mer folk började strömma in – med en sak gemensamt: alla såg ut som superlöparen Allan! Jag kände direkt att detta skulle bli ett av alla lopp jag sprungit där jag förmodligen skulle komma in sist. Men, ni som läst sen jag var på löparläger i fjällen förra året vet att jag inte har några problem med det.

Och så var det dags. Starten gick på asfaltsvägen precis vid Kåsjöns badplats i närheten av Partille. Precis innan start bestämde jag mig för att satsa på en måltid runt timmen med tanke på att det var en kuperad bana, ibland i helt obanad terräng och jag hade vilat sedan halvmaratonet jag sprang 18/8.
Helt plötsligt, utan förvarning eller nedräkning, hördes startskottet och hela klungan av löpare som skulle ta sig an 5,5 kilometer ryckte till och satte iväg. Jag såg till att haka på två tjejer som sprang ihop och höll ett gott tempo. Med tanke på den korta sträckan kunde jag kosta på att ligga lite högre i puls redan från start.

Det skulle inte dröja länge innan det visade sig att den starkaste av tjejerna drog ifrån. Jag hakade på. Strax sprang vi in i skogen och stigningen började direkt. Vi sprang om många löpare redan efter 1,5km men jag märkte snabbt att tjejen som jag hakat på var ovan vid att springa i terräng, men valde att ligga kvar bakom henne och låta henne dra och göra det tunga jobbet med att läsa linjen i terrängen. Vid 3km kom vi fram till en myr. Där såg vi två löpare som fastnat. Inte fysiskt, utan psykiskt. Det finns inget sätt att ta sig torrskodd över en myr – det är bara att kasta sig ut och njuta av av få skor och strumpor dränkta av vatten. Strax efter myren kom en kraftig stigning där löpare hade börjat gå. Jag tog ut en annan riktning och sprang om både min hare och två löpare till.

Direkt när jag gått om kände jag en otrolig försvagning – att dra och bli jagad är inte min grej tänkte jag. Men så avtog flåsandet i min nacke. Var det sant? Jag vågade inte titta mig över axeln då terrängen nu var tät och nästan obanad. Jag tryckte på och hittade tempot. Över stockar, genom lera och tät vegitation. Men så förstod jag – JAG hade dragit ifrån. JAG hade varit starkare än alla de tjejerna som jag sprungit om. Och DÅ, då kom adrenaliet! Jag flög fram genom skogen och strax passerades 4km markeringen. Jag hade inte kunnat kolla varken tid eller puls utan all uppmärksamhet hade gått till att söka linjen genom skogen, men när jag hade en kilometer kvar kastade jag en blick ner på min Garmin och fick en chock! Nu sluttade banan nedför och jag kände mig så urstark, att jag var kissnödig så att blåsan höll på att sprängas var något som min hjärna (tack och lov) prioriterade bort utan nu gällde det bara att inte tappa, våga trycka på ända in i mål.

Strax kände jag igen mig. Jag visste att det bara var ca 200 meter kvar till mål. När jag såg upploppet såg jag även att ett gäng tonårskillar på väg upp från badplatsen blockerade det och min mållåsta hjärna fann bara en enda sak att göra: vråla (och då menar jag verkligen vråla) UR VÄGEN! för att sedan trycka plattan i mattan de sista hundra meterna. In under målbågen. Stanna klockan. Försöka manövrera trots lite tunnelseende. Ta av mig chipet. Få något i handen. Okej, en handduk. Va? Någon försöker få kontakt med mig? Jaha, speakern. Han vill ha en intervju med tjejen som spurtade så starkt. I slutet av intervjun har jag återfått tillräckligt med närvaro att jag kan avsluta med ett skämt. Sen mållåser min syn på en enda sak: toan.

Hur gick det då med målet jag siktade på, en timme? Kan stolt meddela att jag slog den tiden med hela 16 minuter! Att få sjunka ner under ett träd, dra på sig en torr tshirt och se flera andra löpare gå i mål efter mig var bland det bästa jag varit med om. Att jag fick sitta där och vänta på att kroppen skulle sluta skaka så att jag skulle kunna ta bilen hem, det kändes bara härligt.

Utmanade mig själv att springa loppet idag helt utan musik. Valde helt rätt. Ljudet av kvistar som bröts under mina fötter, klafsandet när jag krigade över en myr och min egen andning ackompanjerat av dämpade löpsteg som trummade mot mossiga stenar var bättre än vilken låt som helst. Salomon Trail Tour: Det absolut roligaste jag gjort sen löparlägret i Edsåsdalen förra året.

Posted in Lopp 2012 | Leave a comment

40 kilometer för en liten myra

Maratonet är sprunget. Medaljen upphängd väl synlig. Den kristalliserade svetten på pulsbandet avtvättat. Det skulle ta cirka 24 timmar för mig att inse vad det var jag hade genomfört. Och då kom känslorna över mig som en svallvåg. Det är så mycket jag har tagit mig igenom och löpningen har varit mitt sätt att hela tiden fokusera framåt, bokstavligt talat ett steg i taget. Min uppladdning inför det här maratonet har varit bristfällig, i ordets rätta bemärkelse. Jag hade så högt uppsatta löparmål för 2012. Göteborgsvarvet, AXAläger i fjällen, Stockholms Jubileumsmaraton och sen AXA Fjällmaraton. Allt på en tidsperiod av 4 månader. Jag kände mig on top of life.

Men så kom en liten myra och satte stopp för allt. Mitt fokus gick från #30dgr och att träna 4 timmar om dagen till att läsa på om hur det skulle bli att ta hand om en myra. Löpningen hamnade i andra hand, mina nya roll i första. Det skedde så naturligt, det var efterlängtat och planerat. I femton veckor fick jag chansen att ägna denna myra all min uppmärksamhet och kärlek.
Tills en måndag i maj. Då fanns där ingen myra mer. Jag gick ner på knä mentalt, jag imploderade och mitt själv slutade existera. Det var som att jag begick mentalt självmord. I en vecka levde jag på muskelminne. Jag gick upp, jag gjorde saker som i trans. Monotont. Utan inlevelse. Utan mig själv. Var jag var under den här tiden vet jag inte. Inte i min kropp, inte i mitt sinne. Borta.

En vecka efter att jag gått från att ha härbärgerat en myra till att bara vara ”vanlig” igen, insåg jag att jag aldrig någonsin skulle bli mig själv igen om jag inte gjorde något. Jag tillät mig att sörja, jag stängde inte av några känslor men att låta min hjärna åka varv på varv i karusellen slänggungan som bara går runt runt ville jag inte mer. Jag ville framåt, det var en överlevnadsinstinkt som talade till mig. Jag visste att bara jag fick något annat att fokusera på, så skulle kanske dagarna gå fortare. Ta mig längre ifrån den där måndagen. Så jag började springa igen. Bestämde mig för att hur lång tid det än skulle ta, så skulle jag genomföra Stockholms Jubileumsmaraton. Jag ville överleva med mitt själv intakt – och kanske även stärkt. Löpningen hade förr omfamnat mig och erbjudit mig en fristad, och nu skulle jag ännu en gång förlita mig på dess krafter.

Kroppen var väldigt svag i början. Pulsen rusade upp bara efter några hundra meters löpning. Ibland var det inte kroppen, utan sinnet som fick håll där ute i löparspåret bakom Karlbergs Slott. Då stannade jag, och bara grät. Jag, som är så noga med tiden på min pulsklocka stannade inte ens den, utan sekunderna fick ticka på där jag satt i gräset och hulkade. Jag började se det som lika värdefull träning som när jag rörde på mig.

Dagarna gick. Jag lade kilometer efter kilometer under mina fötter. Kroppen var inte längre sönder. Mentalt kändes jag som en nyss ihoplimmad vas som man försiktigt släpper taget om för att se om limmet håller bitarna ihop. Alltid redo att snabbt dyka ner med nyporna och trycka skärvorna mot varandra en stund till. När jag sprang 26 km för drygt en månad sen, det första långpasset i år, kände jag hur kroppen tackade mig för förtroendet och gav mig styrkan och kraften tillbaka, och att limmet höll.

Jag kom till västkusten, till stugan. Där var jag ensam med hunden. Det var bara jag och löpningen. Och sinnet, det började härda. Saker gjorde inte riktigt lika ont längre. Jag började se på mitt eget liv annorlunda. Jag gladdes åt framsteg jag gjorde, både med löpningen och bearbetningen av sorgen. Jag njöt av enkla saker som att vara tyst en hel dag, att slita hårt i djup sand, att känna solen värma mina fotsulor och det första doppet i havet.

Så helt plötsligt stod det ”lördag 14e juli 2012” i kalendern. Det var dags. Många undrade hur jag kunde vara så glad och pepp innan loppet, utan tillstymmelse till nervositet. Ja.. jag önskar att jag hade kunnat förklara bättre hur den resa jag gjorde kunde få mig så.. vänligt inställd till de 4 mil som väntade mig. Enkelt sagt är det väl så att 4 mil av smärta är ingenting mot vad jag redan varit med om.

Jag hade världens bästa support under loppet. Fantastiska människor som omringande mig med sin närvaro, sina ord och sin kärlek. Men det var när de inte fanns där, när jag ensam tog mig framåt kilometer för kilometer som den verkliga supporten hördes. Min egen röst inom mig. Den som för två månader sedan sa åt mig att jag lika gärna kunde ge upp, men som nu sa åt mig att fortsätta kämpa. Den förklarade för mig att jag skulle gå i mål, att där inte fanns något alternativ.
Jag hade så ont efter 38 kilometer att varje steg kändes som knivar från höften neråt. Men när jag passerade 39 kilometer fanns där inget som hette smärta. Jag ökade tempot och längde på steget, när jag kom ner på Valhallavägen sprang jag förbi löpare efter löpare och så fort jag svängde in på stadion satte jag in spurten. Spurt! Efter 4 mil! När jag passerade mållinjen visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag blev snart omfamnad, fick en ros i handen och kyssar varvat med lovord östa över mig. Som jag skrev tidigare; det skulle ta 24 timmar för mig att verkligen inse vad jag hade gjort. Jag tror jag bara upprepade ”jag gjorde det! Jag klarade det!” som ett mantra.

Jag ler när jag tänker på maratonet i lördags. Ett lugn har infunnit sig, en känsla av att en bok har skrivits färdigt och ställts in i bokhyllan råder och jag trivs med den. Att få bära på en känsla av vetskapen att man klarar att plocka upp sig själv från botten av tunnan ger mig en sådan ödmjukhet blandat med en enorm självrespekt.

Kriget är över. Nu hissar jag vit flagg.

Posted in Okategoriserade | 9 Comments

Nedräkning

1 DAG 15 TIMMAR 45 MINUTER 

Så lång tid är det kvar i skrivande stund. Alla runt omkring mig frågar

”Hur känns det?” ”Är du nervös?” och ”Vad siktar du på?”

Och jag går runt och bara ler. Hur det känns? Det känns så genuint bra. Inför denna maran känner jag mig lugn, peppad, glad och stark. Och det med bara 60 dagar träning i benen. Det ska verkligen bli roligt att springa. Om jag är nervös? Nja. Nej. Jo.. jag har fjärilar i magen, måste jag säga. Men det är en positiv nervositet. Som kvällen innan man skulle ta studenten, ungefär. Förväntansfull kanske skulle vara ett mer korrekt ordval. Jag siktar på att ha en fin dag och en fin löpupplevelse. Jag är så innerligt tacksam för att de jag älskar mest tar sig man ur huse för att både heja på mig under loppet och sen även fira med mig på Tiki Room kvällen.

Det jag ser fram emot mest? 1. Att få medaljen runt halsen. 2. Hotellfrukosten! Det blir hotellvistelse fredag till måndag, och att få vältra sig i en stor säng med mjuka lakan känns som en ofattbar lyx. 3. Att få träffa mina älskade. 4. Bada badkar. Länge. Och med ett glas vin på badkarskanten.

Väskan är packad. Kläder framlagda. Playlisten klar. iPoden laddad. Fötterna filade. Nu är det bara ett startskott som fattas.

Posted in Okategoriserade | 5 Comments

Nattlig inspiration

Jag har aldrig varit en nattmänniska. Vid enstaka tillfällen kan jag dock komma på mig själv med att sitta uppe till småtimmarna, i skenet från datorn och se på inspirationsfilmer och läsa inspirerande citat. Jag älskar citat och små tankepåminnelser.
Det känns som att inatt kan komma att bli en sådan natt. Brasan sprakar trivsamt, sippar på mitt isvatten (gick över från vin med morgonlöpningen i morgon i åtanke) och bra musik är igång. Ikväll är det David Gray som sjunger för mig. Har enormt bra minnen till hans musik och kommer i helt rätt stämning.

En påminnelse vad det finns att tro på. Jag älskar ”I believe no decisions should ever be made while running uphill”.

En gång började jag gråta långt ute i skogen när jag körde intervaller. Jag ville bara kräkas och just då ropade Eric Tomas på mig
”Don’t try to quit! You are already in pain, you are already hurt – get a reward from it!”
Jag hade fram till den punkten aldrig vänt motgång till energi på ett snabbare sätt. Ni kan dra fram klippet till 2:45 – då börjar det komma igång på riktigt (Denna finns även som mp3)


När Stallone börjar messa kommande citat, då fylls jag med så mycket energi att jag känner att jag skulle kunna klara av precis vad som helst.

”It aint how hard you can get hit. It’s about how hard you can get hit, and keep moving forward, how much you can take and keep moving forward. Thats how winning is done! Now if you know what you’re worth, now go out and get what you’re worth! But you gotta be willing to take the hits, and not pointing fingers, saying you aint what you wanna be because of him or her or anybody! Cowards do that and THAT AINT YOU! YOU’RE BETTER THAN THAT!”

Ikväll har jag låtit er ta del av det som inspirerar mig mest. Inte skrivit så mycket om hur löpningen går, men jag kan avslöja att ett lugn fallit över denna maratonlöperska. Ska mest bli roligt att ta sig runt den där banan, fira att det är 100 år sedan vi hade OS och få en fin medalj om allt vill sig rätt. Och det hoppas vi ju!

Posted in Inspiration | Leave a comment

Ett hatbrev

Det hela började med två blogginlägg. Det ena skrivet av Pernilla och det andra av Anna, vilket jag även kopierar rakt av här på min blogg:

Ja! Det stämmer! Jag är så jävla trött på ert eviga jävla hat mot er själva som gör att jag vill kräkas! Jag såg mig runtomkring i min bekantskapskrets och försökte hitta människor som behandlar sig själv och sin kropp med kärlek och respekt. Jag hittade inte en enda. INTE EN ENDA JÄVLA MÄNNISKA!

Vad säger det om oss? Jag känner mest vuxna människor, vi vuxna människor som försöker älska någon, kanske till och med älska våra barn! Vad lär vi dem? Jo, vi lär våra barn att vi är fula, tjocka, feta, otrillräckliga, för smala, för breda, för stor röv och kanske till och med osexiga.

Patetiska är vi, allihop. Till och med jag. Jag är trött på att vi inte bara kan förstå att vi alla ser precis likadana ut. Ingen skillnad. Du kanske gnäller för att du har för stora bröst, eller för små? Jag känner en som inte har några alls. Men hon gnäller ändå. Jag känner de som tycker att deras näsa är för stor och jag känner de som tycker att de har för mycket mage eller armar. För liten haka och för stora fötter.

För alltid hittar vi någonting! Vi är fan bäst på att trycka ner oss själva hela tiden så fort vi får en chans! Så fort vi passerar en spegelbild i en fönsterruta eller står och ska prova bikini i H&Ms avslöjande provrum så står vi där och smutskastar oss själva.

Vi säger att vi är fula!

Ledsna blir vi när någon annan kallar oss tjock, ful eller fysiskt otillräcklig. Vi blir dubbelt så ledsna varje gång vi säger det till oss själva. Och det gör vi varje dag, hela tiden. Vi skapar vår egen olycka utan att veta om det.

Fy fan vad vi är sorgliga!

Här är i alla fall jag. Precis som jag är. Röv, ben, armar, mage, osminkat ansikte.

För jag är en värdefull och vacker kvinna, värd all kärlek och respekt!




Posted in Mental träning | 6 Comments

Kroppen – ja jag tackar ja!

När jag tittade ut genom fönstret vid 16-tiden i tisdags sjönk modet. Det ösregnade. Och det var bara blott 2 timmar kvar till vår start i Parloppeti Hagaparken. Vi hade dessutom planerat att ha en mysig picknick med vin efteråt, skulle det inte gå att genomföra på grund av vädret? Usch. Tråkigt.

Skyfallet avtog och med lite spridda droppar i luften tog jag bussen till start och målområdet. Kanske skulle det gå att få ett regnfritt lopp och fin picknick? Mötte upp min andra hälft i ”lag Spralliansen” Monika. Innan vi visste ordet av hade överdragskläder åkt av, väskor lämnats in och vi fann oss själva studsandes till Actics uppvärmning. En varm omfamning senare stod jag ensam bland de med blå nummerlappar och insåg att för första gången på flera år skulle jag springa utan musik. Spännande, och läskigt!

Jag hade satt ett mål för mig själv som skulle bli svårt, mycket svårt att nå. Med noll snabbhetsträning på hela året är det inte lätt att sänka minuttempot (och kunna hålla det) med 1,5 min/km. Det skulle bli krig från start till slut. And I was up for it.

När min klocka visade 2,21km mötte jag Monika och vi försökte oss på en high five men hade nog inte siktet rätt inställt. Att möta henne och få lite hejarrop gav sådan energi, kilometertiden som kom upp på klockan bådade gott. Men så kom den fjärde kilometern som bestod av mer eller mindre (med fokus på mer) uppförsbackar. Långa, sega, över blött gräs. Efter att ha legat i tröskelfart var det rätt(!) sura ben som fick jobba uppför. Klockan vibrerade och nu var goda råd dyra, skulle jag hinna med mitt mål skulle sista kilometern behöva gå snabbt! Med en puls på 200 satte jag av, och snart kunde jag höra speakern på målområdet.
Och där, där var fältet! Och målfållan! Som jag spurtade. Men.. varför fortsatte folk att springa? Innan jag förstod att det var en gemensam målgång och att jag skulle behöva springa en U-sväng för att nå den gick dyrbara sekunder. Jag satte fart igen och paniksprang runt kurvan och de 60 meter som fattades. Direkt efter målgång: kollaps i gräset. Jag kunde inte röra mig. Glömde stänga av klockan också, så jag hade absolut ingen aning om jag klarat målet heller.

Efter bassning av en funktionär pallrade jag mig upp, fick en medalj och ställde mig i kö för att få den obligatoriska plastpåsen med bana, kexchoklad mm. Då kom tårarna. Besvikelsen slog mot mig som en vägg. Jag hade det! jag var så nära! Är det något jag hatar – så är det misstag man gör som så enkelt hade kunnat undvika. En enkel koll ”Där är start, var är mål?” hade räckt.
Med påse i hand mötte jag upp Monika som stod och väntade i målområdet. Det skulle ta henne lite tid, men som alltid fick hon mig på bättre humör. Picknicken satt där den skulle (speciellt vinet) och med två matglada mopsar med oss kan man inget annat än skratta. Misstar jag mig inte var vi nog bland de sista att packa ihop, så trevligt hade vi.

Efter promenad hem plingade det till i telefonen. MMS från Monika. Jag hade klarat mitt mål! Med 15 sekunder! Stoltheten. Den.






Posted in Lopp 2012, Okategoriserade | 2 Comments

När det vänder

När den här dagen kodades satte någon in koden ”< melankoli >” någonstans i min källkod. En dag som haft som en våt mössa på sig, lite neddragen så att man inte riktigt ser klart. Men så har jag sådan enorm tur, att jag har en vän som är helt fe-no-me-nal på att skärskåda ens gnällande och få en att tänka om. Så nu sitter jag här med världens myskväll väntandes. Lång skön dusch, inpackning i håret, skrubba kroppen, smörja in, och sen, sen väntar kvalitetshäng.

Jag vet att det vänder, jag vet det så väl. Men där, i dimman av otillräcklighet och frustration är det lätt att hamna i samma gamla tankespår. Tur att man då har vänner som kan rycka en tillbaka till verkligheten. Som faktiskt, om man tänker väldigt hårt, är ganska awesome.

Posted in Okategoriserade | Leave a comment

Dagen efter dagen innan.

Kroppen är bra fantastisk. Efter nästan 3 mil löpning och en natt som spenderades på golvet med täcke och kudde (min rygg går bokstavligt talat sönder av bäddsoffan och på min naprapats order sover jag på golvet när det blir för illa) kunde jag vakna med nyladdade batterier och en kropp som kändes mer rörlig än på länge.

Idag blir det en lång genomgång av kroppen, det ska stretchas och töjas för att kunna vara pigg på Parloppet som jag och min underbara vän Monika ska springa imorgon. Man springer alltså samma sträcka samtidigt, men åt varsitt håll så man möts ute på banan. Senaste gången jag sprang var 2009, då med mitt ex och jag satte PB! Därför är det ju mycket som står på spel (nej, det är det inte men tävlingsandan i mig vill att jag ska tro det). En annan del av mig ser mest fram emot picknicken i gräset efteråt!

Posted in Lopp 2012 | Leave a comment