Salomon Trail Tour

För två dagar sedan fick jag nys om att Salomon Trail Tour skulle återvända till Göteborg. När vi sprang Bohusleden i början på juni såg vi skyltar uppsatta för just detta event som hade varit dagen innan, då i Skatås och sedan dess har jag önskat testa på detta terränglopp.
Klockan 10:00 var jag så på plats för att slåss om en startplats. Starten skulle gå 11:45. Mer och mer folk började strömma in – med en sak gemensamt: alla såg ut som superlöparen Allan! Jag kände direkt att detta skulle bli ett av alla lopp jag sprungit där jag förmodligen skulle komma in sist. Men, ni som läst sen jag var på löparläger i fjällen förra året vet att jag inte har några problem med det.

Och så var det dags. Starten gick på asfaltsvägen precis vid Kåsjöns badplats i närheten av Partille. Precis innan start bestämde jag mig för att satsa på en måltid runt timmen med tanke på att det var en kuperad bana, ibland i helt obanad terräng och jag hade vilat sedan halvmaratonet jag sprang 18/8.
Helt plötsligt, utan förvarning eller nedräkning, hördes startskottet och hela klungan av löpare som skulle ta sig an 5,5 kilometer ryckte till och satte iväg. Jag såg till att haka på två tjejer som sprang ihop och höll ett gott tempo. Med tanke på den korta sträckan kunde jag kosta på att ligga lite högre i puls redan från start.

Det skulle inte dröja länge innan det visade sig att den starkaste av tjejerna drog ifrån. Jag hakade på. Strax sprang vi in i skogen och stigningen började direkt. Vi sprang om många löpare redan efter 1,5km men jag märkte snabbt att tjejen som jag hakat på var ovan vid att springa i terräng, men valde att ligga kvar bakom henne och låta henne dra och göra det tunga jobbet med att läsa linjen i terrängen. Vid 3km kom vi fram till en myr. Där såg vi två löpare som fastnat. Inte fysiskt, utan psykiskt. Det finns inget sätt att ta sig torrskodd över en myr – det är bara att kasta sig ut och njuta av av få skor och strumpor dränkta av vatten. Strax efter myren kom en kraftig stigning där löpare hade börjat gå. Jag tog ut en annan riktning och sprang om både min hare och två löpare till.

Direkt när jag gått om kände jag en otrolig försvagning – att dra och bli jagad är inte min grej tänkte jag. Men så avtog flåsandet i min nacke. Var det sant? Jag vågade inte titta mig över axeln då terrängen nu var tät och nästan obanad. Jag tryckte på och hittade tempot. Över stockar, genom lera och tät vegitation. Men så förstod jag – JAG hade dragit ifrån. JAG hade varit starkare än alla de tjejerna som jag sprungit om. Och DÅ, då kom adrenaliet! Jag flög fram genom skogen och strax passerades 4km markeringen. Jag hade inte kunnat kolla varken tid eller puls utan all uppmärksamhet hade gått till att söka linjen genom skogen, men när jag hade en kilometer kvar kastade jag en blick ner på min Garmin och fick en chock! Nu sluttade banan nedför och jag kände mig så urstark, att jag var kissnödig så att blåsan höll på att sprängas var något som min hjärna (tack och lov) prioriterade bort utan nu gällde det bara att inte tappa, våga trycka på ända in i mål.

Strax kände jag igen mig. Jag visste att det bara var ca 200 meter kvar till mål. När jag såg upploppet såg jag även att ett gäng tonårskillar på väg upp från badplatsen blockerade det och min mållåsta hjärna fann bara en enda sak att göra: vråla (och då menar jag verkligen vråla) UR VÄGEN! för att sedan trycka plattan i mattan de sista hundra meterna. In under målbågen. Stanna klockan. Försöka manövrera trots lite tunnelseende. Ta av mig chipet. Få något i handen. Okej, en handduk. Va? Någon försöker få kontakt med mig? Jaha, speakern. Han vill ha en intervju med tjejen som spurtade så starkt. I slutet av intervjun har jag återfått tillräckligt med närvaro att jag kan avsluta med ett skämt. Sen mållåser min syn på en enda sak: toan.

Hur gick det då med målet jag siktade på, en timme? Kan stolt meddela att jag slog den tiden med hela 16 minuter! Att få sjunka ner under ett träd, dra på sig en torr tshirt och se flera andra löpare gå i mål efter mig var bland det bästa jag varit med om. Att jag fick sitta där och vänta på att kroppen skulle sluta skaka så att jag skulle kunna ta bilen hem, det kändes bara härligt.

Utmanade mig själv att springa loppet idag helt utan musik. Valde helt rätt. Ljudet av kvistar som bröts under mina fötter, klafsandet när jag krigade över en myr och min egen andning ackompanjerat av dämpade löpsteg som trummade mot mossiga stenar var bättre än vilken låt som helst. Salomon Trail Tour: Det absolut roligaste jag gjort sen löparlägret i Edsåsdalen förra året.

This entry was posted in Lopp 2012. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *