Att återförenas med sig själv.

Den här bloggen, goda vänner. Vad ska jag säga? Min tanke bakom vet ni redan. Först var det träning inför Honolulu Marathon i december 2011. Det sket sig, ursäkta franskan, helt och hållet. Sen försökte jag upprätthålla skrivandet efter Växjömaran. Hösten blev inte riktigt som jag tänkt mig. Fokus var helt klart fortfarande på att hålla hjärtat starkt och friskt – men kanske mer genom att springa på rosa moln än asfalt.

I januari flyttade jag till Göteborg. Och våren rusade fram. Och plötsligt var jag i samma sits som förra året; jag sprang för att ta mig igenom en sorg. Livet blir verkligen inte alltid som man tänkt sig. Men är det något jag tog med mig från förra året är det vetskapen att det blir bättre. Dagarna gick. I början så olidligt långsamt att jag trodde jag skulle bli galen.
För att kunna fokusera på något i framtiden började jag twittra om #60dgr. Det var sextio dagar kvar till maraton. Jag insåg att min anmälan fortfarande gällde och att jag skulle gå upp i löpningen för att ta mig ur det svarta hål jag befann mig i.

Så jag började. Först med promenader, kroppen hade varit med om mycket och behövde vila. Men snart började jag springa, och kroppen återfann det löpsug som egentligen aldrig kom tillbaka efter Växjömaran. Känslan av att vilja ut. Fantastiskt! Som jag saknat den! Det genuina löpsuget är det få saker som slår.

Idag skördade jag frukten av min ansträngning. Det var långpass som skulle genomföras och trots stummande ben och en pågående urinvägsinfektion avverkade jag 26,68 kilometer.
Stoltheten visste inga gränser. Nu vet jag att jag är på gång igen. Med 34 dagar kvar till Stockholms Jubileumsmarathon log jag hela den stappliga promenaden från hissen till duschen.

Posted in Okategoriserade | 14 Comments

Upp som en sol

På ett sätt kan jag känna mig tacksam över att denna obarmhärtiga förkylning valde att slå till efter maran. Men situatiuonen är fortfarande ohållbar: precis när jag trätt in i veckan då träningen äntligen skulle komma igång igen. Fortsättningsvis är jag även tacksam över att jag får chans att läka lite efter min galna löpning i måndags då jag lät kroppen pinna på i 5:50 tempo, när Andreas klart och tydligt skrivit jogg (som för mig går i typ 7 min tempo). Efter det har jag ont i hälsena och knäveck. Illavarslande ont!

I ett försök att utplåna alla bakterier har jag idag inhandlat diverse högoktanig medicin för +500 SEK. Jag har satsat mina pengar på greyhoundsen Esberitox, Kattklo och Kan Jang. I alternativ medicinväg finner vi en överdosering av Twitter och Whats App.

Posted in Okategoriserade | 1 Comment

Växjö Marathon 2011-10-15

Så har det gått elva dagar sedan jag sprang mitt första marathon. Inga omvälvande, livsförändrande insikter har kommit till mig, förutom att jag känner att mitt självvärde och självrespekt har skjutit genom taket. Jag vet att jag klarar av att springa ett marathon. Och det är inte så illa!

Dagen innan loppet skulle gå av stapeln flög jag, mamma, syster och svåger i ett litet propellerplan ner till Växjö, checkade in på hotellet och gav oss ut för att finna föda. Växjö var mörkt, kallt och tyst. Inte en kotte ute på gatorna! Det kändes som om vi hade stigit rakt in i en Steven King berättelse. Restaurangbesöket denna afton gick i samma anda, det var dött på restaurangen och servitören visade sig vara döende. Eller i alla fall lomhörd. Och kanske lite blind. Mätta vandrade vi öde gator tillbaka till vårt rum där en nu nervös Josefine kröp ner och faktiskt lyckades somna relativt fort. Dock att jag sen vaknade en. gång. i. timmen.

Starten skulle gå klockan 11.00. När mobilen visade 07:00 slog jag upp mina blå utan ambitionen att somna om. En stadig ström av förberedande aktioner följde nu efter varandra, jag hade en tydlig lista i huvudet som jag checkade av. Det var först vid frukosten som jag kände att det inte bara var en vanlig lördag i Växjö. Med lite darr på handen förde jag mackan mot munnen och lade samtidigt märke till den växande knuten i magen.

Klockan tickade på och snart fann jag mig själv promenerandes bort till starten i sällskap av mamma. Klarblå himmel, totalt vindstilla, en iPod fylld av bra musik och inställningen ”jag ska ut på ett lite längre pass idag”. Värmde upp med löpskolningsövningarna Andreas hade gett mig och småpratade lite med mina supporters. Snart skulle startskottet gå och jag var så taggad!

Loppet gick strålande hela första halvan. Låg jämnt i kmtid, höll ett 7 min tempo. Växjö Marathon går 8 varv runt Växjösjön, har en höjdskillnad på 2 meter och är Sveriges näst största marathon, vilket är underligt då startande i år var runt 380 personer. Funktionärerna var helt underbara, hejade på mig med förnamn. Alla förutsättningarna fanns där och pekade på att jag skulle klara det.
Såklart fanns där faktorer som ställde till det något för mig. Den främsta måste vara djävulens påhitt och stavas Vitargo. Energidrycken som förutom vatten var det som erbjöds oss. Jag visste med mig att drycken kan skapa regelrätt kalabalik i kistan, så jag var noga med att alltid dricka även vatten i samband med intaget. Ändå ballade magen ur två gånger och jag fick likt en brunstig älgko rusa ut i den ursäkt till buskage som kantade Växjösjön.

Vid 30 km kände jag att jag saknade någon form av fast energi. Borde haft Runes energikaka med mig, som på Lidingö Ultra. Jag vågade knappt ta mer Vitargo med tanke på magens reaktion utan nöjde mig med saltgurka och banan. Det var ju trots allt ”bara” två varv kvar och jag försökte hålla uppe tempot. Men det gick inte. Där fanns inte ens en tillstymmelse till vägg för mig att springa in i, huvudet var helt klart och musklerna hade mer att ge. Det som gjorde att tiden började rinna ifrån mig var knäna. Vävnadståligheten. Varje steg kändes som knivar i ledspringan och när iPoden någon sekund blev tyst mellan låtarna kunde jag höra mig själv stöna av smärta. Jag ville trycka på. Och vid 40, då gick Perssonviljan in och dikterade för kroppen hur saker skulle skötas de sista 2 kilometerna.

Jag tryckte på (marginellt) och kroppen svarade. Jag ropade till funktionärerna vid sista kontrollen ”nu slipper ni se mig fler gånger!” varpå de önskade mig varmt välkommen tillbaka nästa år. Eat my dust, tänkte jag och ökade ännu lite mer sista kilometern. Jag är skapt så att jag inte kan låta bli att spurta i mål, även om passet är tänkt att bli ett Polle Polle pass, som Torgeby uttrycker det. Skulle jag orka spurta i mål efter 41,5 km? Svar: ja.

Efter målgång rann tårarna och det första jag kunde få fram var ”jag klarade det! jag KLARADE det!” Mina ben var fullständigt slut. Jag gick som om jag hade blivit misshandlad över knäna med ett järnrör, trappan ner till omklädningsrummet i simhallen tog nog säkert 3 minuter att beta av. Hämta ombyte och ta sig upp för den där trappan igen. Simhallen erbjöd duschmöjlighet men att sätta sig på en bänk i damernas omklädningsrum skulle visa sig allt annat än lätt. Jag tog först stöd med händerna och liksom… gled längs med hela bänken tills jag såg ut som en strandad val. Från denna ytterst smickrande position tog jag mig upp till sittande, efter att ha blivit utfrågad av en förbryllad afrikansk kvinna om jag mådde bra eller vad jag höll på med.

Jag snörade av mig skorna och först då slog det mig att jag inte hade haft några problem med fötterna! Jag som led av blåsor stora som hela hålfoten i somras. Inte ens ett litet skoskav. Fantastiskt! På stappliga ben vankade jag sedan likt en cowboy in i duschen, vred på varmvattnet och fick sedan bita mig i kinden för att inte skrika rakt. Infanteribrand! Å det grövsta! Såg jag inte stjärnor och pippifåglar efter målgång gjorde jag det definitivt då.

Efter en promenad i snigelfart hem till hotellet, en stunds bubbelpoolsrelax och vila var det dags att fira den personliga segern med familjen. Min syster och svåger hade köpt en liten pokal till mig och låtit gravera in en minnestext. Vilket grej att ha i hyllan! Det slog mig senare att jag borde druckit champagne ur den istället för glaset. Skyller på att jag var lite sinnesslö.


Efter en fantastiskt middag på PM & Vänner vaggade jag likt en fullproppad gås tillbaka till hotellet och föll likt en fura ner i den mjuka sängen. Ett mål var nått. Marathon. Check!

Posted in Lopp 2011 | 28 Comments

Imorgon gäller det!

För exakt 7 månader sen satte jag igång med löpträningen, efter Andreas schema. Först testade vi bara i 4 veckor, försökte får en bild av vad som skulle funka för mig. Sen var det rock n’ roll som gällde.

Och imorgon är det så dags. iPoden är laddad, sportslick (världens bästa vaselin) är inhandlat, tånaglarna filade, väskan packad och nervositeten börjar komma krypande. Taggad så in i vassen, det kommer bli grymt!

Håll tummarna!

Posted in Okategoriserade | 3 Comments

Motivation inför lopp och bra barfotaövningar

Nyss hemkommen från en tre timmars powerwalk med hunden. I eftermiddag blir det antingen fartlek eller kortdistans, det beror lite på vad jag känner för. Egentligen känner jag inte för något alls. Jag lider av en motivationssvacka, min premiärmara om 9 dagar lockar inte. Jag är varken nervös, taggad, förväntansfull eller löphungrig.
Och jag vet inte hur jag ska ta mig ur svackan. Jag försöker att inte stressa, utan att bara acceptera läget och låta kroppen ta sig tid att komma igen. Men det känns frustrerande!
Längtar efter andra träningsformer. Jag har knappt klättrat någonting sen jag började löpträna, det saknar jag enormt mycket. Jag tror bestämt att efter loppet ska min kropp få gå tillbaka till lite träningsformer den sysslade med innan löpning blev en så stor del. Klättring, spinning, kampsport och aerobics. Jag måste få tillbaka suget ordentligt innan jag tar sats mot nästa år som kommer bli fyllt med tävlingar! 1 halvmara, 2 helmaror (varav en i fjällen) och ett fjällöparläger.

Läste i Runner’s Worlds senaste nyhetmejl om bra barfotaövningar, ser riktigt bra ut. Starkare fötter = mindre skaderisk.

Posted in Okategoriserade | Leave a comment

Äntligen en Vibrammodell för mig med höga vrister

Jag tror jag är lite kär. I en butik. Många kan gå rundor inne på förslagsvis NK i timmar. Jag kan spendera en halv dag inne på Addnature. Titta på ny klätterutrustning, kolla lite i kartor och lägga upp nästa års vandring i fantasin. Testa lite ryggsäckar och tjöta med personalen.

När jag inte kan komma till deras närmaste fysiska butik, då fönstershoppar jag på deras hemsida istället. Och idag blev jag så glad, så glad så! För jag upptäckte att Vibram FF har kommit ut med en heltäckande modell för oss med höga vrister. Jag kan inte ha trä på modellen pga just höga vrister, men Komodosport LS har snabbsnörning. Innan har jag fått nöja mig med deras öppna modell sprint som jag både klättrat och sprungit i, men den blir ju lätt lite kall.

Och den här Komodosport LS varianten var ju inte direkt ful heller. Riktig grodmanstyle, iLike!

Till en kostnad av 1495 kronor blir den min (din?) här

Posted in Utrustning | 3 Comments

Axa Fjällmaraton 2012

Ja, det är sant! Jag anmälde mig igår och jäklar va peppad jag är! 11e augusti 2012, då är jag tillbaka i Edsåsen och springer 43km. Många av mina löparvänner skall också springa så vi blir ett helt gäng.
Läste igenom PM:et, och där är klara regler för vad man i soloklassen som jag ska springa måste ha med sig (har man inte dessa saker med sig så får man tidstillägg, 15 min/sak.)

-Ryggsäck eller midjeväska
-1:a förband
-Kompass
-Vindtät jacka
-En extra långärmad underställströja
-Behållare för minst en 1/2 liter vätska
-Visselpipa


Jag längtar!

Posted in Okategoriserade | 1 Comment

Formtoppning

Nu är det tre veckor kvar till Växjö Maraton. Det innebär formtoppning. Alltså att jag tränar 75% denna veckan 50% nästa vecka och 25% sista veckan. Igår sprang jag med mopsen en liten runda, inget särskilt att rapportera, det märks att jag varit lite off, försökte kräma på lite i slutet men hade inget tryck i benen.. Nåväl, hör tränare Andreas ord i huvudet: häng inte upp dig på enstaka pass. Det är helheten som räknas.

In the momentbild från gårdagen.

Posted in Okategoriserade | Leave a comment

Komma igång igen

Igår hade jag en löpardejt med Petra – vi har båda varit sjuka, så vi behövde en lugn start. I 7mintempo sprang vi runt hela Kungsholmen, jag tror min klocka stannade på nästan precis 10km.
Sen jag blev singel har alla mina löprundor skett i ensamhet, när inte mopsen följer med. Så därför var det så otroligt roligt att springa tillsammans med någon! Speciellt Petra, hon är en sådan frisk fläkt. Vi pinnade på utan någon märkbar ansträning och skvallrade om än det ena än det andra. Fler sådana pass, tack!
Herregud va rosa vi är.

Posted in Inspiration, Lopp 2011 | Leave a comment

Att springa vilse i 3 timmar med vätskebrist.

I söndags, dagen efter min födelsedag, stod det klart och tydligt ”180 minuter löpning” på schemat. Då jag inte blir påverkbart bakis gav jag mig helt sonika ut strax efter uppvaknandet. Stort misstag: glömde vätskebältet. Stort misstag 2: drack inget vatten på födelsedagsfesten, eller på söndagsmorgonen. Och slutgiltligen nummer 3: rekade inte rundan före jag gav mig ut.
Monsterpass! Jag sprang ut till Hellasgården, där jag aldrig varit förut. Valde en bana runt sjön och hamnade helt ute i skogen. Tänkte Torgebytänket från fjällen att man måste våga springa vilse, och tog mig framåt. Springandes och ibland klättrandes uppför klippor (!).

Efter att jag tagit mig tillbaka till Hellasgården väntade en timme transportlöpning hemåt. När jag kom till Hammarby Sjöstad började kroppen göra ordentligt ont. Knät skar, och jag kunde inte trycka igenom det. Det var då det slog mig: jag hade i n g e n vätska i kroppen. Sen hamnade jag vid broöpning på Skanstull och blev rejält nedkyld. Linkade hemåt tills jag nådde Götgatan. Full av frustration körde jag ökningar hela vägen hem.

Och dagen efter, som ett brev på posten: förkylningen från helvetet. Har nu vilat tills igår då jag drabbades av magproblem. Fick idag spendera 5,5 timmar på Rosenlunds Vårdcentral men främst på SÖS och genomföra alla tänkbara undersökningar. Utan att få något svar på vad det var som var fel. Det var åtminstone INTE blindtarmen, och det glädjer mig oerhört. Imorgon är det försiktigt på löpningen igen. ”Polle polle”, som Torgeby hade sagt.

Hammarby Sjöstad i tidig höstskrud på väg ut.
Hamnade väldigt högt upp på vilserundan
Vilken löpterräng, inte sant?
Vilken löpterräng, inte sant?

Rundan.

Posted in Löpträning | Leave a comment