Redan första dagen på löparlägret pratade jag och Petra om det här med att åka på ett läger, träna tillsammans med så många andra löpare där varje individ har sitt eget tempo och formkurva. Hur problematiskt det kan bli.
På första passet märkte jag att lägret skulle bli tufft. Jag halkade in på ett bananskal och var tills två veckor innan lägret inte alls inställd på att åka upp till Norrland och springa på gudsförgätna fjäll i fyra dagar! Den stora utmaningen kom att bli mitt sviktande självförtroende. Att klara att springa på fjället, det visste jag att jag gjorde. Men att vara så långt bak, att ligga så högt i puls och att kriga tills blodsmaken var en konstant faktor dagarna igenom OCH att dras med negativa, sänkande, svarta tankar som ”vad i helvete skulle jag på detta läger och göra, de andra måste ju tro att jag har hybris som tror att jag skulle kunna hänga på dem” var det som skulle stå mellan mig och den enormt fina uppelevelsen som det faktiskt bjöds på där uppe.
Att kunna höja blicken och njuta av utsikten när jag kom ikapp de andra som stått och väntat 5 minuter var inget direkt jag ville göra. Jag ville bara gå obemärkt förbi och gömma mig i närmaste buske, alternativt sjunka genom myren. Min inställning har alltid varit av det slaget att det är pinsamt att vara sämst. Därför har jag aldrig gjort sådant som skulle riskera att jag stod där med mössan i hand och fick skämmas.
Nu såg jag min grupp pinna iväg på lätta ben varje morgon medan jag harvade på med min spatiösa kroppshydda långt bak.
Någon gång under dag två då vi sprang långpass hela dagen bestämde jag mig för att göra upp vissa saker med mig själv. Jag sprang där på vacker mark, drack kristallklart vatten och skrattade med mina löparkompisar. Varför skulle jag då tillåta mig själv att mentalt rulla runt i tjära? Det är inte jag att tycka så fundamentalt synd om mig själv. Därför, offerkofta: OFF.
Jag accepterade läget.
Jag är sist. Jag kommer aldrig leda gruppen, jag kommer få minst vila, men jag ska ta mig fan njuta av miljön här uppe.
Jag önskar att jag kunde säga att allt vände efter denna klargörelse. Riktigt så lätt var det inte, varje morgon började initiellt med tårar i ögonen men sista dagen, då vi sprungit upp för hälften av renfjället och vände neråt – då hände det! Det bara släppte!
Jag tryckte på. Benen svarade. Jag ökade. Jag läste linjen i skogen och benen dansade över rötter, stenar och spångar. Mattias sprang bakom mig och uppmuntrade mig hela tiden och jag blev bara mer och mer taggad. Inget kändes jobbigt längre!
Jag fick min fjällupplevelse till slut. Och den har gjort att jag så mycket enklare ser varför det är värt att kriga vidare. Dessutom har den gjort mig ofrånkomligt beroende av löpning i fjällmiljö – jag kan inte vänta tills nästa år!
Vilket superbra inlägg! Viktigt och välskrivet. Tänkvärt.
Tack Petra! Och tack för all uppmuntran och skratt under dagarna i Edsåsdalen. Det betydde oerhört mycket.
P R E C I S sådär var det under österlenlöpningen i våras! det är givetvis man själv som måste göra sig av med offerkoftan – MEN – ödmjuka löpare runtomkring en krävs också. som tur var finns det många av dem och de allra flesta är i ultra- och löparnjutarvärlden. inte så många som tränar inför milen alltså..
Jag hade uteslutande förstående, peppande och goa löpare med på resan. Dessutom sprang Torgeby väldigt ofta längst bak med mig och snackade skit för att jag skulle kunna tänka på något annat än negationer.
Det som stod mellan mig och den rena upplevelsen var just acceptans. Som kan vara väldigt svårt ibland.
Underbart inlägg! Läste Saras kommentar också och det verkar som du hängt med ödmjuka löpare 🙂 Nästa år följer jag med!
Jag hade en liknande upplevelse när jag var med på Sats Running Club i våras. Alla andra bara försvann. De flesta tränade nog för Göteborgsvarvet och var riktigt snabba på intervallerna, medan jag var var helt ny på löpning i grupp och inte van att springa så fort.
Jag hoppas du kan hitta en löpgrupp där du känner dig bekväm!
Tack för fint inlägg. Kan säkert appliceras på fler områden än löpning.
Du har helt rätt. I sammanhang i vårt sociala/yrkesliv.
Vilket underbart inlägg!!
Jag känner igen mig i allt du beskriver.
Du vågade och vann!!
Jag beundrar dig… Jag blev jättesugen att vara med nästa år!!
kram på dig!
Häng på! 😀
Pingback: Insikter och mitt mål 2012. | diehn.se
Pingback: Everyone is a genius « Träningsglädje
UNDERBART- shit jag skulle varit med där, det är mina ”fjällhemmalöpartrakter”. Vad otroligt starkt av dig, du gjorde säkert MEST framsteg av alla. Heja heja dig. Jäkla skit att det inte ska vara för alla nivåer, ingen ska behöva vara sist. GGRRR kom o spring med mig nästa år o kolla in detta http://www.vertex.cx/Fjallmaraton
Tack! 😀 Det var lugnt att springa sist, Markus tog extremt väl hand om mig, jag kände mig inte alls utstirrad av någon, det var bara mina egna hjärnspöken. Jovisst, jag fick enorm effekt när jag kom hem. Lite superkompensationsvila – sen var jag på topp!
Ska tillbaka nästa år och är redan anmäld till AXA! Tjohoo! 😀
Vilket grymt bra inlägg! Inspirerande, det är inte alla som är tillräckligt trygga för att kämpa på ändå, eller ännu mer – våga erkänna för sig själv och för andra. Stort:)
Tack! Så roligt att få höra att mina ord inspirerar.
LOVE till dig för detta underbara inlägg. Jag står nu inför en utmaning – ska jag köra AXA FM nästa år? Jag som aldrig sprungit en mara och som förmodligen kommer komma sist om alls!
JA! Det ska du! För det ska jag också! Springer min första mara nästa helg, och är redan anmäld till AXA. Klart du ska med, se det som en upplevelse mer än som en tävling 😀