Den här bloggen, goda vänner. Vad ska jag säga? Min tanke bakom vet ni redan. Först var det träning inför Honolulu Marathon i december 2011. Det sket sig, ursäkta franskan, helt och hållet. Sen försökte jag upprätthålla skrivandet efter Växjömaran. Hösten blev inte riktigt som jag tänkt mig. Fokus var helt klart fortfarande på att hålla hjärtat starkt och friskt – men kanske mer genom att springa på rosa moln än asfalt.
I januari flyttade jag till Göteborg. Och våren rusade fram. Och plötsligt var jag i samma sits som förra året; jag sprang för att ta mig igenom en sorg. Livet blir verkligen inte alltid som man tänkt sig. Men är det något jag tog med mig från förra året är det vetskapen att det blir bättre. Dagarna gick. I början så olidligt långsamt att jag trodde jag skulle bli galen.
För att kunna fokusera på något i framtiden började jag twittra om #60dgr. Det var sextio dagar kvar till maraton. Jag insåg att min anmälan fortfarande gällde och att jag skulle gå upp i löpningen för att ta mig ur det svarta hål jag befann mig i.
Så jag började. Först med promenader, kroppen hade varit med om mycket och behövde vila. Men snart började jag springa, och kroppen återfann det löpsug som egentligen aldrig kom tillbaka efter Växjömaran. Känslan av att vilja ut. Fantastiskt! Som jag saknat den! Det genuina löpsuget är det få saker som slår.
Idag skördade jag frukten av min ansträngning. Det var långpass som skulle genomföras och trots stummande ben och en pågående urinvägsinfektion avverkade jag 26,68 kilometer.
Stoltheten visste inga gränser. Nu vet jag att jag är på gång igen. Med 34 dagar kvar till Stockholms Jubileumsmarathon log jag hela den stappliga promenaden från hissen till duschen.
running, cheaper than therapy.
hear, hear!
<3 Löpningen blev även min räddning denna vår. Heja fina du!
Du är en inspiration för mig Mia.
Fy fan vad bra du är!!!!
Tack Johanna, du stöttar så bra.
Kul att du är tillbaka på bloggen, lycka till på maran!
Tack!
Heja! Du fixar det! Några långrundor till och kanske några intervallpass så är du hemma. Heja!
Tack för peppen!
Yeeeey! Äntligen är du tillbaka! Följde dig förut inför maran och blev lite ledsen i ögat när du slutade skriva 😉 Du inspirerade mig enormt. Och gör fortfarande.
Här är jag! 😀 Va roligt att jag inspirerar – det känns hela fantastiskt att få läsa.
Det är sånt här man vill läsa. Om någon med en vilja så stark att hon kan klara allt som också skriver om dalarna. Och topparna. Du inspirerar. Jag ska ut och springa imorgon och det är din förtjänst.
Tack för att du kommenterar, det gör det värt att skriva. Hoppas din runda idag blir fin!