Växjö Marathon 2011-10-15

Så har det gått elva dagar sedan jag sprang mitt första marathon. Inga omvälvande, livsförändrande insikter har kommit till mig, förutom att jag känner att mitt självvärde och självrespekt har skjutit genom taket. Jag vet att jag klarar av att springa ett marathon. Och det är inte så illa!

Dagen innan loppet skulle gå av stapeln flög jag, mamma, syster och svåger i ett litet propellerplan ner till Växjö, checkade in på hotellet och gav oss ut för att finna föda. Växjö var mörkt, kallt och tyst. Inte en kotte ute på gatorna! Det kändes som om vi hade stigit rakt in i en Steven King berättelse. Restaurangbesöket denna afton gick i samma anda, det var dött på restaurangen och servitören visade sig vara döende. Eller i alla fall lomhörd. Och kanske lite blind. Mätta vandrade vi öde gator tillbaka till vårt rum där en nu nervös Josefine kröp ner och faktiskt lyckades somna relativt fort. Dock att jag sen vaknade en. gång. i. timmen.

Starten skulle gå klockan 11.00. När mobilen visade 07:00 slog jag upp mina blå utan ambitionen att somna om. En stadig ström av förberedande aktioner följde nu efter varandra, jag hade en tydlig lista i huvudet som jag checkade av. Det var först vid frukosten som jag kände att det inte bara var en vanlig lördag i Växjö. Med lite darr på handen förde jag mackan mot munnen och lade samtidigt märke till den växande knuten i magen.

Klockan tickade på och snart fann jag mig själv promenerandes bort till starten i sällskap av mamma. Klarblå himmel, totalt vindstilla, en iPod fylld av bra musik och inställningen ”jag ska ut på ett lite längre pass idag”. Värmde upp med löpskolningsövningarna Andreas hade gett mig och småpratade lite med mina supporters. Snart skulle startskottet gå och jag var så taggad!

Loppet gick strålande hela första halvan. Låg jämnt i kmtid, höll ett 7 min tempo. Växjö Marathon går 8 varv runt Växjösjön, har en höjdskillnad på 2 meter och är Sveriges näst största marathon, vilket är underligt då startande i år var runt 380 personer. Funktionärerna var helt underbara, hejade på mig med förnamn. Alla förutsättningarna fanns där och pekade på att jag skulle klara det.
Såklart fanns där faktorer som ställde till det något för mig. Den främsta måste vara djävulens påhitt och stavas Vitargo. Energidrycken som förutom vatten var det som erbjöds oss. Jag visste med mig att drycken kan skapa regelrätt kalabalik i kistan, så jag var noga med att alltid dricka även vatten i samband med intaget. Ändå ballade magen ur två gånger och jag fick likt en brunstig älgko rusa ut i den ursäkt till buskage som kantade Växjösjön.

Vid 30 km kände jag att jag saknade någon form av fast energi. Borde haft Runes energikaka med mig, som på Lidingö Ultra. Jag vågade knappt ta mer Vitargo med tanke på magens reaktion utan nöjde mig med saltgurka och banan. Det var ju trots allt ”bara” två varv kvar och jag försökte hålla uppe tempot. Men det gick inte. Där fanns inte ens en tillstymmelse till vägg för mig att springa in i, huvudet var helt klart och musklerna hade mer att ge. Det som gjorde att tiden började rinna ifrån mig var knäna. Vävnadståligheten. Varje steg kändes som knivar i ledspringan och när iPoden någon sekund blev tyst mellan låtarna kunde jag höra mig själv stöna av smärta. Jag ville trycka på. Och vid 40, då gick Perssonviljan in och dikterade för kroppen hur saker skulle skötas de sista 2 kilometerna.

Jag tryckte på (marginellt) och kroppen svarade. Jag ropade till funktionärerna vid sista kontrollen ”nu slipper ni se mig fler gånger!” varpå de önskade mig varmt välkommen tillbaka nästa år. Eat my dust, tänkte jag och ökade ännu lite mer sista kilometern. Jag är skapt så att jag inte kan låta bli att spurta i mål, även om passet är tänkt att bli ett Polle Polle pass, som Torgeby uttrycker det. Skulle jag orka spurta i mål efter 41,5 km? Svar: ja.

Efter målgång rann tårarna och det första jag kunde få fram var ”jag klarade det! jag KLARADE det!” Mina ben var fullständigt slut. Jag gick som om jag hade blivit misshandlad över knäna med ett järnrör, trappan ner till omklädningsrummet i simhallen tog nog säkert 3 minuter att beta av. Hämta ombyte och ta sig upp för den där trappan igen. Simhallen erbjöd duschmöjlighet men att sätta sig på en bänk i damernas omklädningsrum skulle visa sig allt annat än lätt. Jag tog först stöd med händerna och liksom… gled längs med hela bänken tills jag såg ut som en strandad val. Från denna ytterst smickrande position tog jag mig upp till sittande, efter att ha blivit utfrågad av en förbryllad afrikansk kvinna om jag mådde bra eller vad jag höll på med.

Jag snörade av mig skorna och först då slog det mig att jag inte hade haft några problem med fötterna! Jag som led av blåsor stora som hela hålfoten i somras. Inte ens ett litet skoskav. Fantastiskt! På stappliga ben vankade jag sedan likt en cowboy in i duschen, vred på varmvattnet och fick sedan bita mig i kinden för att inte skrika rakt. Infanteribrand! Å det grövsta! Såg jag inte stjärnor och pippifåglar efter målgång gjorde jag det definitivt då.

Efter en promenad i snigelfart hem till hotellet, en stunds bubbelpoolsrelax och vila var det dags att fira den personliga segern med familjen. Min syster och svåger hade köpt en liten pokal till mig och låtit gravera in en minnestext. Vilket grej att ha i hyllan! Det slog mig senare att jag borde druckit champagne ur den istället för glaset. Skyller på att jag var lite sinnesslö.


Efter en fantastiskt middag på PM & Vänner vaggade jag likt en fullproppad gås tillbaka till hotellet och föll likt en fura ner i den mjuka sängen. Ett mål var nått. Marathon. Check!

This entry was posted in Lopp 2011. Bookmark the permalink.

28 Responses to Växjö Marathon 2011-10-15

  1. HÄRLIG story!!!!!!! och tänk att du orkade ut och fira, det är det inte många hjältar som gör. det krävs vältränade marathonhjältar för det. respect!!! skavsårsdusch är i övrigt det hemskaste!

  2. Helena says:

    Vad roligt att läsa om staden, du skriver bra! Trist att första intrycket med servitör Död inte blev någon succé, hoppas PM fick er på bättre humör! 🙂
    Grattis än en gång till loppet, blir det ett maraton om året hädanefter? 🙂

  3. Pernilla Ljungkvist says:

    OTROLIGT roligt att läsa det du skrivit!
    Du är underbar!!!! Kram till dig från mig

  4. S says:

    Härligt!

    Fan vad bra!

  5. Mattias Jaktlund says:

    Grattis! Snyggt att Du bärgade Ditt uppsatta mål! (Inte för att jag tvekade – har ju sett Ditt pannben in action tidigare…!)
    Du skriver väldigt bra och oerhört befriande!

    Nytt år, nya mål!

    • fine says:

      Tack Mattias! Hade vårt sista löppass tillsammans i bakhuvudet när du och jag sprang nedför fjället och benen bara dansade. Positiva affirmationer är så starka som motivatörer, precis som du och Markus är otroliga förebilder i min löpning.

      Nytt år, nya mål!

  6. Dessi says:

    Häftigt!! Strongt trots smärtan i knäna! Stort grattis till ditt första marathon! 😀

  7. Pandan says:

    Jag hade inte ett endaste litet tvivel på att du inte skulle klara av det, för om det är en enda människa jag känner som skulle fixa ett marathon så är det DU. Du är fantastisk!

  8. Tobi says:

    Det var jättekul att läsa, thymi! Grattis igen!

  9. Så underbart peppande! Kanske skulle våga sig på ett sådant där maraton om något år =)

  10. Sandra Granqvist says:

    Grattis som bara den! Shit, vad duktig du är! 🙂

  11. Christian says:

    Grym prestation!
    You´ve come a long way grasshopper! 🙂

  12. ronniL says:

    JÖSSES så bra du är!
    Fantastiskt berättat dessutom.

  13. Marieh says:

    Grymt jobbat av dig!! Härlig läsning.

  14. Mia says:

    Du är så jäkla duktig!! Hejja!!
    😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *