I söndags, dagen efter min födelsedag, stod det klart och tydligt ”180 minuter löpning” på schemat. Då jag inte blir påverkbart bakis gav jag mig helt sonika ut strax efter uppvaknandet. Stort misstag: glömde vätskebältet. Stort misstag 2: drack inget vatten på födelsedagsfesten, eller på söndagsmorgonen. Och slutgiltligen nummer 3: rekade inte rundan före jag gav mig ut.
Monsterpass! Jag sprang ut till Hellasgården, där jag aldrig varit förut. Valde en bana runt sjön och hamnade helt ute i skogen. Tänkte Torgebytänket från fjällen att man måste våga springa vilse, och tog mig framåt. Springandes och ibland klättrandes uppför klippor (!).
Efter att jag tagit mig tillbaka till Hellasgården väntade en timme transportlöpning hemåt. När jag kom till Hammarby Sjöstad började kroppen göra ordentligt ont. Knät skar, och jag kunde inte trycka igenom det. Det var då det slog mig: jag hade i n g e n vätska i kroppen. Sen hamnade jag vid broöpning på Skanstull och blev rejält nedkyld. Linkade hemåt tills jag nådde Götgatan. Full av frustration körde jag ökningar hela vägen hem.
Och dagen efter, som ett brev på posten: förkylningen från helvetet. Har nu vilat tills igår då jag drabbades av magproblem. Fick idag spendera 5,5 timmar på Rosenlunds Vårdcentral men främst på SÖS och genomföra alla tänkbara undersökningar. Utan att få något svar på vad det var som var fel. Det var åtminstone INTE blindtarmen, och det glädjer mig oerhört. Imorgon är det försiktigt på löpningen igen. ”Polle polle”, som Torgeby hade sagt.
Hammarby Sjöstad i tidig höstskrud på väg ut.
Hamnade väldigt högt upp på vilserundan
Vilken löpterräng, inte sant?
Vilken löpterräng, inte sant?
Rundan.
