Kroppen – ja jag tackar ja!

När jag tittade ut genom fönstret vid 16-tiden i tisdags sjönk modet. Det ösregnade. Och det var bara blott 2 timmar kvar till vår start i Parloppeti Hagaparken. Vi hade dessutom planerat att ha en mysig picknick med vin efteråt, skulle det inte gå att genomföra på grund av vädret? Usch. Tråkigt.

Skyfallet avtog och med lite spridda droppar i luften tog jag bussen till start och målområdet. Kanske skulle det gå att få ett regnfritt lopp och fin picknick? Mötte upp min andra hälft i ”lag Spralliansen” Monika. Innan vi visste ordet av hade överdragskläder åkt av, väskor lämnats in och vi fann oss själva studsandes till Actics uppvärmning. En varm omfamning senare stod jag ensam bland de med blå nummerlappar och insåg att för första gången på flera år skulle jag springa utan musik. Spännande, och läskigt!

Jag hade satt ett mål för mig själv som skulle bli svårt, mycket svårt att nå. Med noll snabbhetsträning på hela året är det inte lätt att sänka minuttempot (och kunna hålla det) med 1,5 min/km. Det skulle bli krig från start till slut. And I was up for it.

När min klocka visade 2,21km mötte jag Monika och vi försökte oss på en high five men hade nog inte siktet rätt inställt. Att möta henne och få lite hejarrop gav sådan energi, kilometertiden som kom upp på klockan bådade gott. Men så kom den fjärde kilometern som bestod av mer eller mindre (med fokus på mer) uppförsbackar. Långa, sega, över blött gräs. Efter att ha legat i tröskelfart var det rätt(!) sura ben som fick jobba uppför. Klockan vibrerade och nu var goda råd dyra, skulle jag hinna med mitt mål skulle sista kilometern behöva gå snabbt! Med en puls på 200 satte jag av, och snart kunde jag höra speakern på målområdet.
Och där, där var fältet! Och målfållan! Som jag spurtade. Men.. varför fortsatte folk att springa? Innan jag förstod att det var en gemensam målgång och att jag skulle behöva springa en U-sväng för att nå den gick dyrbara sekunder. Jag satte fart igen och paniksprang runt kurvan och de 60 meter som fattades. Direkt efter målgång: kollaps i gräset. Jag kunde inte röra mig. Glömde stänga av klockan också, så jag hade absolut ingen aning om jag klarat målet heller.

Efter bassning av en funktionär pallrade jag mig upp, fick en medalj och ställde mig i kö för att få den obligatoriska plastpåsen med bana, kexchoklad mm. Då kom tårarna. Besvikelsen slog mot mig som en vägg. Jag hade det! jag var så nära! Är det något jag hatar – så är det misstag man gör som så enkelt hade kunnat undvika. En enkel koll ”Där är start, var är mål?” hade räckt.
Med påse i hand mötte jag upp Monika som stod och väntade i målområdet. Det skulle ta henne lite tid, men som alltid fick hon mig på bättre humör. Picknicken satt där den skulle (speciellt vinet) och med två matglada mopsar med oss kan man inget annat än skratta. Misstar jag mig inte var vi nog bland de sista att packa ihop, så trevligt hade vi.

Efter promenad hem plingade det till i telefonen. MMS från Monika. Jag hade klarat mitt mål! Med 15 sekunder! Stoltheten. Den.